top of page

A SELECTION OF TEXTS

 

TO TAKE PART OF A WIDER SELECTION, PLEASE EMAIL ME AT REBECKA.PERSHAGEN(AT)GMAIL.COM

 

DIY: RAGGA UPP DIN ALLDELES EGEN KULTURMAN!

 

(Blog post from kulturflickan.blogspot.com, published June 2014)

Kära läsare,

 

Det har skrikits och hojtats om Kulturmannen de senaste veckorna.

 

Dessa okända och ökända väsen. Folk är arga, folk är glada, folk är indignerade. Det ska namnges, det ska svaras i quiz på hur många poäng man uppfyller påKulturmans-skalan, det ska försvaras, det ska bortförklaras, det ska bagatelliseras.

 

Men det finns ännu outforskade aspekter av det komplexa prisma som är Kulturmans-debatten, varav ett jag härmed vill belysa. Som en av dessa skogsrån och musor som så ivrigt omnämnts som Kulturmannens livselixir kände jag att den kunskap och insikt jag besitter om de mytiska varelser som flanerar i städernas gränder icke enbart kan tillhöra mig. Dessa varelser, ständigt med en cigarett i mungipan, härdat ansikte, specifika och ”innovativa” klädstil och med en ömsom pillemarisk och ömsom besatt blick ger OSS, skogsråna och musorna, VÅRT livselixir.

 

Denna svartmålning av Kulturmännen som grupp står jag helt enkelt inte ut med längre. Visst, allting har sina negativa sidor, men jag uppmanar alla att någon gång i livet våga närma sig varelsen Kulturmannen. Jag jämför det lite med att gå på Skansen: en kan ju titta på naturprogram på tv i all oändlighet, men är det inte ändå LITE roligare att se älgen i sitt naturliga habitat? Jag använder dock Skansen-liknelsen för att uppmana till möten i offentliga miljöer: att smyga sig på en älg ute i skogen eller Kulturmannen när han är som allra mest intensivt inne i skapandet kan generera oförutsedda och (passivt) aggressiva reaktioner.

 

Sök upp det naturliga habitatet i den offentliga miljön. Oftast är det en bar. Ta honom på pulsen, språka lite, ta del av den värld som rör sig i hans huvud och där han är centralfigur. Det kommer vara lite som att kliva in i ett annat Narnia, men behåller du ett öppet sinne kan du få ut mycket mer kunskap än vad du initialt trodde. Och vem har inte velat glömma verkligheten, sitt eget liv och politisk korrekthet för en stund? Och, handen på hjärtat: har inte också du längtat efter att få ett konstnärligt verk tillägnat dig av ett åldrande geni, vilket är musornas garanti för att leva kvar i ord, bild och ton långt efter att passionens låga brunnit ut?

 

Men då återstår ju frågan: HUR GÅR EN TILLVÄGA? För att komma varelsen nära, och för att få känna doften av ett genialiskt konstnärsskap som ligger utspritt bland cigarettfimpar, vältummade diktantologier och de tomma rödvinsglas?

 

Lugn. Här kommer en utomordentligt författad steg-för-steg-guide för alla er quinns, musor, skogsrån och flickor som bara VÄNTAT på att få uppfyllas av den heliga ande: 

 

(OBS: Guiden förutsätter dock att ni befinner er i samma lokal som utgångspunkt, och av sekretesskäl kan jag inte avslöja några av de platser i Stockholm där varelserna oftast ses i sitt naturliga habitat. Det får ni hitta själva.)

 

1. INLEDANDE KONTAKT: Titta på honom genom rummet, länge. Men vänd bort blicken och fnissa lite smågenerat när han tittar tillbaka. Kulturmannen vill tro att det ALLTID är han som call the shots, även om det är du själv har bestämt dig för kvällens underhållning.
 (Ersättningstips: smek dig lite lätt över halsen ner över bröstkorgen DISKRET. Fool proof.)


 

2. DIN KVINNLIGA SIDA: Släpp ut håret. Skitsamma om du har polotröja eller urringat från början, detta funkar ALLTID. Kulturmän är trots sin tillsynes komplexa tillvaro rätt simpla varelser, och allt som kan påminna dem om John Bauers flicka vid vattenbrynet påbörjar en automatisk reaktion hos dem. Att undervisa, att finna inspiration i, att väcka deras inre pojkar till liv.

 

3. THE CAVEMAN: Rök gärna mystiskt. Kulturmännen gillar detta. Trots fascinationen för skogsrån vill de gärna se en farlig och retsam sida framkomma hos flickan. Titta på honom intensivt mellan blossen, och le däremellan. Undvik att skratta för högt, ”synas och finnas men INTE höras” kan du ha som ledord.

 

Sådärja. Nu är kontakten etablerad. Om allt går efter beräkningarna kommer han alldeles strax fram till dig / ditt sällskap och söker kontakt. Då kanske du har allt genomtänkt redan konversationsmässigt, men OM du skulle behöva hjälp på traven så kommer den här:

 

4. EGOT: Säg att hans senaste verk (bok / komposition / pjäs) ABSOLUT INTE fick den uppskattning den förtjänade. Du bör veta vilket verk du syftar på, men i de flesta fall så kommer detta trigga igång en harang hos Kulturmannen då du förr eller senare kommer få reda på verkets titel ändå, så var inte orolig.



 

5. INSIDER: Nämn gärna nån recensent som prisat hans verk och säg att du VERKLIGEN håller med. 
Detta kräver mer research än ovanstående tips, men har du kraft och energi till att googla hans namn när du är på damrummet så kommer det generera framgång, TRO MIG.

 

6. INTRESSE: Fråga vad han jobbar på nu. OBS: Detta kommer generera en GARANTERAD monolog på minst 20 minuter, så se till att du har tillräckligt mycket att äta och dricka INNAN du ställer frågan så att du pallar att lyssna. Tänk mer än gärna på annat under tiden, såsom vart du ska åka på semester, den där låten du gillar så mycket eller vad du ska köpa till mamma i födelsedagspresent, men låt hans monolog ha sin gilla gång, och nicka och säg ”mhmm, intressant!” ett par gånger under tiden.

 

7. HA KOLL: Beställ alltid något med bestämdhet. Inget "Jag tar det du vill ha" eller dylikt. Om han vill bjuda på något, säg gärna whiskey / bourbon / speciell öl, typ veteöl. ABSOLUT INGEN DRINK ELLER ALKOLÄSK, TYP BACARDI BREEZER / SMIRNOFF ICE, då kan han få känslan av att du är "ovärdig" honom p.g.a att du är för ”ointellektuell”, eller att du är "för omogen".

 

Nu borde saker och ting vara i hamn. Notera även att tipsen ovan främst handlar om att hålla hans yttre (och inre) monolog igång, att prata om dig själv och reflektera över ditt liv och vedermödor får du göra med ett annat sällskap. Men OM dessa konversationstips av någon anledning inte skulle genererat önskat utfall, så finns en utväg:

 

8. TRYCK PÅ HANS KNAPPAR ALTERNATIVT TALA TILL HANS DÅLIGA SAMVETE: Variationer på fraserna ”Jag tycker att du är en fantastisk far till ditt / dina barn, oavsett vad alla andra säger”, ”Det där de sa om dig i Debatt var så orättvist, det är alltid bara människor som inte förstått dig på riktigt som de bjuder in!” samt ”Jag har alltid undrat hur det skulle vara att vara så begåvad som du, är det inte en börda lika mycket som det är en gåva?” brukar tända något i Kulturmannensblick som inte slockna förrän skogsrået och den blivande musan fått smaka hans kyss. (OBS: Använd enbart denna utväg if everything else fails och / eller han är förbi salongsberusningsstadiet).

 

Nu är vi väl ändå på banan, till 100%. Önskvärt resultat har uppnåtts. Och du vill ta det vidare. Men hur? På vilket sätt ageras det föredömligt?

 

9. LOGISTIK: Ta alltid taxi HEM TILL HONOM. Aldrig hem till dig, då kan lögnen om ditt blinda hyllande av hans geni genomskådas då du säkerligen inte ens äger något av hans verk (vilket du givetvis ihärdigt hävdat under kvällen, och även att den ”förändrade sättet du såg på kärlek / livet / sorg”).

 

10. ANKOMSTPROVIANT: Väl hemma i hans bostad - DRICK RÖDVIN. FOOL PROOF. Och var inte orolig över hur detta skulle infrias, alla Kulturmän har alltid en nöd-BiB for emergency purposes (typ en dålig recension) hemma. Rödvinet, som serveras i de finaste kristallglas, skänker Kulturmannen den tröst och trygghet som ett litet barn får av en snuttefilt.

 

11. FÖRFÖRELSEN: Nyckeln ligger i att få honom att tro att det är HAN OCH ENBART HAN som för första gången lockat fram vilddjuret i dig (vilket givetvis inte stämmer). Betydandes: spela försiktig och osäker flicka i början, men eskalera långsamt. Som ett väldigt, väldigt långsamt crescendo. 

OBS: Ha konstant uppsikt på hans alkoholintag och -nivå under denna procedur. Han kommer vilja boosta sitt primaldjur med promille för att visa sin gudalika överlägsenhet, och då han med största sannolikhet är många år äldre än dig finns vissa risker med detta. En vill aldrig behöva uppleva att Kulturmannen däckat innan målsnöret.


 

12.
 PRIMALDJURET: Låt ALLTID honom tro att han har full kontroll över hur den köttsliga föreningen anslås. Undvik att ta alltför stora initiativ, och hoppa ALDRIG på honom, det manliga egot hos Kulturmän är VÄLDIGT SKÖRT och de måste känna sig som alfahannar, annars är det risk att de känner sig kränkta och underlägsna, och då blir du utan köttslig förening. De tycker redan att feminismen gått för långt, så snälla: låt den inte få komma över tröskeln i hans heliga bostad också!

 

13. FENG SHUI: Du vill aldrig riskera att inte få sova efter den köttsliga föreningen p.g.a. snarkningar (extremt frekvent förekommande hos Kulturmän dessvärre, i synnerhet efter markant alkoholintag). Därför är det EXTREMT viktigt att du undersöker möjligheterna för att så bekvämt som möjligt kunna sova på soffan, eller i en gästsäng. Därför viktigt att gå husesyn innan ni slår er ner med rödvinsglasen! (Eller, om du är riktigt bekväm så kommer ELITTIPSET – låt allt det som ska ske, ske i soffan och lämna honom därefter utslagen där så att du själv kan bädda ner dig bekvämt i sängen.)

Såja! Ut och upplev LIVET nu, alla flickor! Din alldeles egen Kulturman väntar på dig!

Och vem vet: inom en nära framtid kanske det finns ett verk dedikerat JUST ER NATT?

 

Till er alla, från mig: en RIKTIGT TREVLIG KVÄLL!

Och till alla er Kulturmän: Ni behövs och ni är såååå älskade. Puss puss!

 

DET HÄR ÄR INTE MIN STAD

 

(commisioned piece for then Stockholm portal gladaraven.se, published January 2013)

 

Jag ser på min reflektion i den guldbetäckta panoramaspegeln. Utåt sett syns ju ingen skillnad

mellan mig och dem andra överhuvudtaget. Men de har en plats här. Det har inte jag. I

spegelbilden ser jag också hela dansgolvet bakom mig. Svettiga människor som rör sig till den

tunga basen, i ljuset från det färgade strålkastarljuset som dansar över deras huvuden och

reflekteras i de stora kristallkronorna.

 

På promenaden hem i vinternatten går jag längs Jussi Björlings Allé. Tänker på hur annorlunda det hade varit om jag hade varit jag, men då. Mormor träffade morfar på tedans på Gondolen en söndagseftermiddag. Då behövde inte män tre Fernet innan de trängde sig genom klustret för att halvskrika en fråga om en gick hit ofta och hoppas att dem lyckades överrösta SHM. Missförstå mig rätt: jag kan absolut gå igång på elektro och raggning är svårt. Men det här handlar om en annan känsla, som jag ofta haft och som infinner sig även på promenaden nu:

 

Känslan av att vara en främling i min egen stad.

 

Jag har vissa drag som förväntas av en stockholmare. Min blick kan döda folk som står i bredd i

rulltrappor, och är det mer än tre minuter till nästa tunnelbana går suckar jag ljudligt. Men

samtidigt finns det karaktärsdrag för stockholmaren som är mig otroligt främmande. Jag kan vara

otroligt dålig på att ge nya saker ett försök. Jag trivs bäst då jag får sitta under min korkek och

skriva på min MacBook. Jag har väldigt lite av den äventyrslystnad som kollektivt präglar stadens

innevånare. Att det finaste av allt är att längta bort härifrån. En ska älska sin stadsdel, sitt hem, sitt

fik, sin bar, men längtan bort ska alltid finnas. Men för att det ska finnas en längtan till nånting

måste det ju finnas en längtan från nånting. Vad är det som jag skulle längta bort ifrån?

 

Jag känner mig som en turist när jag läser bloggares skildringar av Stockholm. Kan knappt uttala

namnen på de barer där alla är just nu. Det blir uppenbart när utsocknes vänner är här och frågar

var ska en gå en fredag? och jag mumlar nåt om den där Trädgården, men jag har aldrig varit där.

Jag sitter ju på Operan en fredagskväll. Ensam, för bara då kan jag koppla av och äga upplevelsen.

Jag har känt mig obekväm de gångerna jag vågat mig till de ställena som nån bloggare nämnt, det

är som att alla vet att jag inte hör hemma där. En obehörig som kommer in på deras territorium.

They can smell fear.

 

Nyligen gick jag på Skånegatan som jag flyttade från för några år sen och märkte att nästan inte ett

enda ställe finns kvar. Jag är inte dum, jag fattar att saker behöver förändras, that's life. En flyttar

in, renoverar, ger det ett försök, flyttar ut, river, börjar om. Men det är den obeständigheten som

gör mig vemodig. Nervös. Ogrundad. Kanske för att det just är en symbolik över hur föränderligt

livet är och alltid kommer vara. Vänder du ryggen till en minut är det borta. Mötet. Personen.

Platsen. Våra blickar möts aldrig längre än nån sekund, om de ens möts alls när jag blippar mitt

kort på bussen eller när du säger totalsumman i kassan.

 

Ibland blir jag bara så rädd. För att allting går för fort. Jag vill stanna tiden. Det är då jag sätter

mig i trapporna på Nationalmuseum. Ställer mig på Fjällgatan och ser ut över Djurgården,

Skeppsholmen och Gamla Stan. Vandrar allén i Humlegården ner från Karlavägen till KB. Det är

då jag sätter mig på konditoriet med min mazarin och min kopp bryggkaffe och ser ut över

fanérinredningen. Tjuvlyssnar på pensionärerna. Hör väggarna tala. Väggar som varit orörda

sedan mormors generation satt där. Jag hoppas att du kommer och slår dig ner mittemot så lovar

jag att se dig i ögonen när vi pratar med varandra.

 

 

© 2021 by REBECKA PERSHAGEN.

 

Photos by Robert Mosbach, Jessica O'Brian Rhodes, Kristian Pirotta, Linda Hörnfeldt, John-Paul Bichard, Sarah Blake Elmwall and Isabelle Pedersen
 

  • Gray Facebook Ikon
  • Gray Instagram Ikon
  • Gray Twitter Ikon
bottom of page