Jag tänker på vad kvinnor som inte känner oss tänker när de ser oss två tillsammans på stan. Jag tänker på att kvinnorna i min ålder ser mig som en svikare, att jag är osjälvständig och undergiven. Att kvinnor som är i hans ålder ser mig som en älskarinna, en leksak, någon som troligtvis är orsaken till att han lämnat en familj. Någon som förstört en annan kvinnas liv. Jag tänker på hur deras blick känns, den blicken som betyder ”han är bara intresserad av att ligga med dig”. Jag tänker på hur de har lärt mig att se de här männen som allt jag ska undvika, och hur jag sviker det. 

​

/

​

Ni har troligtvis alla växt upp med en frånvarande pappa, eller en pappa som aldrig gett er uppmärksamhet eller kärlek. Även om det har känts så, så är det inte sant. Era mammor har troligtvis också alla varit misslyckade inom kärlek, arbete och totalt undergivna sina män. Hursomhelst så handlar det primärt om att ni måste ha dåliga relationer till era pappor, då en normal relation där pappan, eller bägge era föräldrar, faktiskt är närvarande, inte på något sätt kan leda till att ni har utvecklat den här typen av avvikande beteende. Något måste alltså ha gått fel.

​

/

​

Han slutade väl bara vara kär i mig, sånt händer de allra flesta i relationer nångång i livet. Det är förjävligt såklart, men det händer. Men för mig undrade alla om det verkligen varit på riktigt, allt det där. Om vi verkligen hade varit kära i varann. Om jag inte bara hittade på allting i efterhand. ”Du vet ju hur äldre män är.” För sån kärlek kan ju inte finnas på riktigt.

Det största som hänt mig dittills i livet, kunde ju inte finnas på riktigt.

 

/

 

Rebecka... Vaddå är det din pjäs som ska heta så? Är det här verkligen en bra idé? Alltså... Folk kommer ju tro att det handlar om din pappa eller nåt... Och hela ämnet är liksom... Du kanske bara borde prata med nån istället?